¿Por que no?

24 Nov

Hej!

Sista dagarna i Colombia hangde vi med var kompis Nayib, aven kallad Fixar-Frasse. Han ordnade allt bara vid minsta antydan om att man ville gora nagot. Ena kvallen hade han sightseeing med oss i hans bil, allt var lugnt tills han forklarade att man inte kunde stanna vid rott ljus for da kunde man bli ranad/bilkapad/bli av med sina backspeglar. Vi larde han om begreppet fika och han oss om Colombia.

Nar vi kom till Cusco bestamde vi oss for att skita i att aka till Nazca. Vi hade rest sa snabbt den sista tiden i Colombia och kande att vi ville stanna for att vila upp oss innan Inkaleden. I Cusco agnade vi oss at att volontararbeta genom att bygga ett kok till barn och att lara barnen engelska. Ingela daremot har aldrig kommit narmre barnmisshandel da alla barnen, enligt henne, verkade ha ADHD. Anna gick pa yoga och Ingela gick en visning och gjorde tre photoshoots for en irlandsk designer, borjan och slutet pa en kort men intensiv modellkarriar. Vi hann aven med att festa en del och fira halloween, Ingela som pumpa och Anna som tiger. En kille gick utkladd till en naken djavul och tyckte att det var en bra ide eftersom han, nar han blev kissnodig, bara kunde pinka ratt ut… Vi fick ocksa pa nagot satt rykte om att vara ett lesbiskt par pa hostelet i Cusco, flera oberoende personer fragade om vi var tillsammans. Detta har nu lett till att Ingela slutat referera till Anna som ”hennes kvinna”. Och Anna har slutat smeka Ingelas rygg offentligt.

Inkaleden gjorde vi tillsammans med familjen Bustad fran Skovde, ett tysk/australiensiskt par och Roland, en tysk man pa 57 ar som inte pratade ett ord engelska. Det spelade ingen roll heller att man sa att man inte pratade tyska, Rolle forsokte ofta starta upp konversationer pa hans modersmal. Forsta dagen var relativt latt, 12 km i ratt platt terrang. Andra dagen daremot klev vi upp 5.30 for att borja vandra ratt uppfor. Vi skulle fran 3000 meters hojd upp till 4200 meter, man blev slut ganska sa fort. Naturen var helt fantastisk! Precis nar vi kom till lagret borjade det osregna och man sag manniskor som inte hade hunnit fram i tid, helt dyblota. Det var ocksa da vi markte att var guide var ett totalt psycho som tyckte att skadegladje var den enda sanna gladjen. Han skrattade gott at att det rann en flod under vart talt och holl pa att skratta ihjal sig nar han skamtade om att Roland sitter och skakar i sitt talt.
Efter den tredje dagen fick vi duscha, vilket var valbehovligt. Vi larde Rolle spela poker och fick buffé till middag. 03.30 var vi tvungna att ga upp for att stalla sig oss i ko en timme till vandringens sista check point. Kom antligen fram till Machu picchu efter 45 km vandring, jobbigt men javligt kul!

Vi lamnade Cusco tillsammans med var kompis, tjecken Petr, som inte pratar ett ord spanska. Han var sa javla glad nar vi kom till Bolivia och insag att allt ar superbilligt, han sa att han skulle skaffa sig en kvinna och en alpaca och stanna kvar dar. Han fick darfor Ingela att fraga ett barn vad en alpaca kostar, 100 dollar far man punga ut for detta djur.
I Bolivia kom vi forst till Lake Titicaca dar man kan gora en endagstrekk till Isla del Sol. Vi gick i 15 km pa 4000 meters hojd, hade inte tid att ata innan vi skulle ta baten till fastlandet. Vi var sa galet hungriga, tappade humoret, men som tur var hade vi tjecken med oss som vi kunde avreagera oss pa. Hann ata innan vi tog bussen till La Paz.

I La Paz shoppade vi, skickade hem grejer och at god indisk mat. Vi motte aven upp Caroline och Johanna som vi tidigare hangt med i Cusco. Sa hejda till var tjeck, just nu befinner han sig troligen i Paraguay. Vi har lag tilltro till att han kommer darifran levande da hans obefintliga spanskakunskaper kanske inte gar sa bra ihop med landets fattigdom och kriminalitet. I onsdags hade vi checkat ut fran vart hostel men hade hittat roliga manniskor att hanga med och bestamde oss spontant under lunchen for att stanna kvar. Det var har vi borjade ta javligt korkade beslut och pa torsdagen forsokte vi muta oss in i San Pedro fangelset, som ar kant som det farligaste fangelset i Sydamerika. Dar ger de illegala turer for turister. Vi var en lite for stor grupp som gick dit sa vi kom inte in. Pa lordagen gick halva gruppen dit och kom in och sa att det var helt sjukt, men haftigt.
Pa fredagen gjorde vi death road, en 64 km lang cykling pa mountainbike som gar ratt nedfor. Pa sidan av death road finns stup som sluttar ner 600 meter. Enligt uppgfter ska 18 personer ha dott langs vagen sedan 1998, men ska nu vara sakrare eftersom mycket mindre trafik gar dar. For er som kanner till det sa tycker Ingela att det ar death road att cykla till skolan, och klassar darfor det har som den varsta upplevelsen hon nagonsin har varit med om. Anna har visat sig vara en adrenalinjunkie och tyckte det hela var asroligt! Vi ar nu glada att vi overlevt och har en t-shirt for att bevisa det.

I lordags sa vi hejda till var grupp som vi hangt med i La Paz och akte med Caroline och  Johanna till Uyuni, nattbuss 10 timmar. Akte ut i saltoken over en dag. Satte oss sedan pa ytterligare en nattbuss, 10 timmar till gransen. Under denna resa hade Ingela en boliviansk gubbe som satt bakom henne. Under natten tyckte han vid flertal tilflallen att det var dags for Ingela att vakna, detta fixade han genom att ta tag i hennes huvud och skaka det. Stryk skulle han ha. Granskorsningen till Argentina gick smartfritt och darifran tog vi ytterligare en buss till Salta i norra Argentina. Dar hade vi fyra timmar pa oss att stracka pa oss och ata mat innan vi skulle pa ytterligare en nattbuss, 18 timmar, till Mendoza. Sa nu ar vi iaf i Mendoza. Har ar det varmt, man kan ga i shorts och linne pa kvallarna och Argentinas framsta vindistrikt ligger har. Vi ska om nagon dag cykla runt bland vingardarna och dricka gratisvin! Da detta ar en av Ingelas for tillfallet storsta drommar ar hon en javligt glad brud.

Snoa inte bort dar hemma.

Vi har det gott!

Annonser

A la orden – un novio

26 Okt

 

Hej! Vart intresse for att skriva ar lagt, men vi ska forsoka fa ur oss nagot.

I Cartagena akte vi till Colombias storsta lervulkan dar man flyter runt i lera. De havdar att leran har terapeutiska egenskapen men det kopte vi inte. Nar man sedan skulle bli av med leran blev man narmast islangd i en lagun av valdigt bestamda colombianska kvinnor som borjar slanga hinkar med vatten pa en och gnugga pa ett icke sa skont satt. Sedan borjar kvinnan harja om nagot och rycka i ens bikini. Man forstar att den ska av och sen sitter man dar helt naken medan kvinnan slanger vatten pa en, de desperata forsoken att skyla sig fungerar inte. 12 kronor far man betala for den har skandningen.

Efter Cartagena akte vi tre till Taganga men fann stallet smutsigt och inte alls sa trevligt. Ena dagen skulle vi till en lite avsides strand, pa vag dit fick vi hora att de brukar rana folk med skjutvapen och knivar. Vi tankte att ja, da ar det val sa da och sa stoppade vi pengarna i bikinin och vandrade ivag. Det gick bra. Tog oss sedan till Tayrona nationalpark dar man maste vandra ganska langa promenader i en lerig djungel. Vi bodde i talt och levde naturnara, at jattegoda chokladbrod och lag pa stranden. Pa vagen hem motte vi en man i 40-arsaldern och hans mamma, de fragade vart vi skulle och erbjod oss skjuts till Santa Marta. Vi klamde in oss i hans jattelilla bil tillsammans med han uraldriga foraldrar.

Holl pa att frysa ihjal pa nattbussen till Medellin men overlevde. Spenderade helgen med att blasa hela budgeten, shoppade och gick ut. Ena utekvallen resulterade i att vi nu ar inbjudna att spendera tid i en mexikansk diplomats sommarhus i Cancun i november, han betalar biljetten. Vi har tackat nej.
Nar vi var och at pa ett litet lokalt stalle i Medellin fragade en kvinna oss om vi var turister eller om vi bodde har. Vi svarade att vi var turister och hon blev jatteglad och sa ”vad kul att ni ar har, det har inte varit nagra turister har pa jattelange for det har varit sa mycket dodande, sa jattekul att ni ar har!”

Efter Medellin akte vi till Salento, en liten by uppe i bergen som ar superfin! Man kan gora en liten trekk till en dal dar det finns kolibrier och fin natur. Pa vagen dit i jeepen borjar en hund springa efter bilen, springer i typ 15 minuter och ser jatteglad ut. Tyvarr hade den ett valdigt ackligt sar mellan ogonen. Hunden foljde sedan med oss hela trekken, 2,5 timme ratt uppfor i lera och sedan ner igen. Vi dopte den till Knarkar-Gittan for den sag lite harjad ut. Dessutom var den otroligt ouppfostrad och brakade med kossor, hastar, andra hundar och andra manniskor. Vi och killen fran barcelona som vi gick med forsokte fa henne att ga hem men Gittan ville inte lyssna. Hon hade adopterat oss som flock. Jossan var mycket irriterat pa Gittan nar hon ibland vagrade ga innan vi gick vilket gjorde att hon blockade vagen. Det varsta var nar Gittan borjade springa med jeepen pa vag tillbaka till Salento men inte langre orkade. Det gjorde ont i hjartat.
Spelade lite biljard pa kvallen med lite killar fran hostelet, Anna larde sig nagot nytt spel och fick en colombiansk gubbe som personlig tranare.

Pa busstationen i Armenia fick jag rycka ut som sjukskoterska. Det var en man som hoppade in pa busstationen med blod rinnande fran foten. Jag fragade om han ville ha hjalp och sen drog jag upp reseapoteket. Han hade fatt sin fot krossad under en buss och varit pa sjukhuset dar de hade sytt sa daligt att det sag ut som en femarings jobb. Ingen omlaggning hade han heller. Jag tvattade rent och la om det, han verkade glad over det. Och ja, jag hade bade handskar och handsprit. Vi har bild pa det.

I Cali motte vi upp min kompis Calle som cyklar genom sydamerika. Han tog med oss pa Cali Exposhow som handlar om mode och skonhet. Vi tog oss in pa en modevisning och gick annars runt och tog gratisprover. Manniskorna var helt sjukt snygga. I fredags hangde vi pa nagra fran vart hostel och gick ut och dansade salsa, colombianerna ar helt otroligt duktiga pa salsa. Anna hade roligast av alla.

Nar vi skulle aka fran Popayan till San Agustin hamnade vi pa den varsta bussresan nagonsin (fast den knacker inte en urinvagsinfektion pa en nattbuss 20 timmar i vietnam). Resan borjade med att minibussen var helt fullpackad, vi var over en timme forsenade redan vid start, det regnade in pa oss, Jossan och Annas saten var losa. Man aker pa smala grusvagar i max 30 km/h och efter 1,5 timme far vi punktering. Alla man springer ut for att hjalpa till eller bara sta och glo i regnet. Drojer 45 minuter innan vi kommit ivag igen. Kommer till en by dar en stor lastbil har kort fast vid lervagen och blockerat den.Vi stannar ytterligare en gang. Da kommer gubbarna i bussen pa att vi ska laga det trasiga dacket for att ha ett reservdack ifall vi far punktering igen. Tyvarr var bada mannen som kunde laga dack i byn fulla (klockan var 15 pa en sondag) sa de fick laga det sjalva. Ytterligare stor forsening. Vi tog oss till San Agustin till slut men det var nara att vi strok med.
I San Agustin red vi runt i naturen pa hastar och tittade pa lamningar fran ett folk som bodde dar for flera tusen ar sedan. De har gjort massor med stenskulpturer som man hittat langt efterat. Runt i naturen vaxer det bananer, lulofrukt, granadilla, kaffe, paprikor och annat gott. Vi plockade pa oss lite.

Nu ar vi iaf i Bogota och har ar det kallt eftersom det ligger pa 2600 meters hojd. Vi ska ga pa nagot guldmuseum och sedan traffa upp en av salsasnubbarna fran Cali som bor har. Imorgon skiljs vi at da jag och Anna flyger till Cuzco och Jossan aker hem till Mexico. 

Colombia ar ett otroligt bra land och manniskorna ar sa genuint trevliga och hjalpsamma. Vi tycker inte att det kanns kul att lamna imorrn men hoppas att vi snart kan atervanda.

Vi har det gott! Ingy, Anna och Jossan

En paradiso mot tre flaskor rom

10 Okt

 

Hej!

Sedan sist har vi levt ett ganska sa avslappnat liv. Efter Boquete akte vi till San blas oarna. Det bestar av 365 olika oar och tillhor Kuna Yala stammen. Oarna ar av varierande storlek, allt fran storleken av en eka till storre mer beboliga oar. Forsta kvallen var det ett gang amerikanare som bodde i Panama som hade akt dit for att ha fodelsedagsfest. De hade med sig massor med uppblasbara vattenleksaker, bland annat en stor gul blackfisk som vi flot runt pa pa dagarna. De hade ocksa med sig utkladningssaker och en jattestor piñata som inneholl choklad, sprit och konsorgan av plast. Pa on fanns tre barn som var foraldralosa men som hade blivit omhandertagna. Vi fick veta att vi garna fick ta med oss ett barn och jag (ingela) var valdigt sugen pa att plocka med mig en pojke pa 6 ar. Nar baten gick hem var tyvarr inte min son dar och darfor har vi gatt skilda vagar.
Indianen som hade on, Tony, hade ett mycket gott oga till Anna och ville garna att hon skulle stanna pa on med honom. Jag forsokte forklara for Tony att Anna var min kvinna men att jag salde henne for en paradiso. Han verkade inte forsta. Anna daremot hade inga problem med att salja mig till en tjeck for tre flaskor rom… Men nu vet vi iaf hur vi varderar varandras sallskap.

I Panama city passade vi pa att besoka panamakanalen och ata vegetarisk buffe med var kompis Louis. Annars ater vi bara ris och bonor har och alskar det! Det ar asbilligt och svingott.

Vi har nu kommit till Colombia dar vi motte upp Josefin. Pa flygplatsen hade de nagot sorts jippo och det fanns jattesnygga kvinnor som delade ut ol och mat, ett fantastiskt land. Colombianer ar mycket trevliga och aningen knappa. Idag nar vi lag pa stranden i Taganga kom det fram en familj till mig och Jossan som ville ta massor med kort pa oss och vi tror att de forsokte forklara att sonen i familjen var bra pa att gora barn…

Imorgon aker vi till Tayrona nationalpark dar vi ska bo i hammockar och promenera runt.

Panama

29 Sep

Hej!

Det blev ingen springnota fran italienarens hostel, vilket jag nu i efterhand kan angra bittert. Granskorsningen blev en mycket obehaglig upplevelse vilket helt och hallet kan skyllas pa att jag (Ingela) uppvisade ett humor som mina foraldrar skulle kanna igen som mina tidiga tonar. Tidigare hade jag last att man skulle vara snall och trevlig vid granskorsningen for att det skulle ga smidigt. Tyvarr var det som bortblast redan da den forsta mannen borjade trakassera oss. Nar de sedan tvingade oss att kopa en bussbiljett ut ur landet som vi oppet sa att vi inte kommer att anvanda brast det helt for mig. Borjade forolampa folk pa tre olika sprak, svara och be folk kora upp nagot. Det har ledde till att vi hamnade i granskning i tullen dar ”tulltjanstemannen” som hade en bla t/shirt och pilotglasogon inte ens verkade ha sett ett pass forut. Han hade aldrig hort talas om Sverige och borjade fraga ut oss om vad vi hade i vara vaskor och vad jag hade pa min kropp. Efter en 10 minuter slappte han oss. I ren protest vagrade vi dela taxi med de vi korsade gransen med och vantade istallet in en svettig, overbelamrad lokalbuss.

Vi spenderade fem natter i Bocas del Toro pa ett partyhostel och har njutit av att fa hanga med andra backpackers och se paradisstrander. Det ar oklart nar det hande men helt plotsligt hade vi fatt over 100 bett pa vara kroppar som kliade sa mycket att vi ville fla oss levande. Hela hostelet sag visserligen ut som att de hade vattkoppor sa vi var inte ensamma om att se ackliga ut.
Jag stallde upp i Beer Olympics med min lagkamrat Dean, som sag ut som Moby och hade en mycket mindre kroppshydda an mig. Det skulle vara som en sjukamp och det lat ju kul tyckte jag. Nar det senare visade sig att den forsta grenen var att dricka en beer bong sa snabbt som mojligt slog prestationsangesten till. Anna som fotodokumenterade tillstallningen blev stolt nar jag fick i mig den pa cirka 6 sekunder. Jag och Dean hade som mal att inte komma sist och uppfyllde malet med bravur. Vi ska nu borja trana infor 2011 ars beer olympics.
Annars i Bocas har vi hangt med ett brittiskt killgang och gjort lite utflykter till oar runtomkring. Var pa en snorkel- och delfintur en dag och akte till starfish beach och red frog beach andra dagar. Det mesta pa bocas handlade annars mest om att traffa manniskor och festa.

Igar lamnade vi Bocas och tog oss till Boquete som ligger vid Panamas enda vulkan, 1400 meter over havsniva. Har ar det 18 grader, dimma och regn varje dag. Vi tycker att det ar ganska skont att fa satta pa oss klader for forsta gangen pa en manad. Tyvarr har Anna blivit sa dunderforkyld att de pa hostelet har uppfattat hennes namn som Ada.

Imorgon ska vi aka till ett kaffeplantage. Annars har hostelet vi bor pa over 700 filmer och vi ar ganska sa nojda med att ligga i soffan, kolla pa film och dricka te. I overmorgon aker vi till Panama City och vidare till San blas dar vi tankte leva ett paradisliv nagra dagar.

Vid gott mod, Anna och Ingy

Prostitutionsframjare, galna apor & skoldpaddrumpor.

23 Sep

Okej.. Nu sitter vi har i Cahuita, Costa Rica. Vi har precis planerat ett rymningsforsok fran hostelet vi bor pa. Detta skulle ga till genom att vi kliver upp vid 4-tiden da det fortfarande ar morkt, en av oss far darefter sta pa busstationen med all packning medan den andra gar tillbaka till hostelet och latsats sova. Vid 6-tiden gar den ut och ger sken av att bara ta en morgonpromenad men istallet hoppar vi pa bussen och lamnar landet. Vi har planerat allt i detalj, fran hur vi ska forvara vardesakena till hur vi ska droga hostelets hund och sla ner den italienska agarens mamma med en traklubba. Vi ser detta som en hamndaktion mot att italienaren idag forstorde var tvatt genom att halla blekningsmedel i den. Efter manga varv i tvatten kom de morka kladerna ut med stora rosa flackar. Inte alls speciellt snyggt och verkligen inte inne med tanke pa att batik var modernt senast pa 90-talet. Vi funderar pa att starta en ny batiktrend har i centralamerika. Vi far se. Ingela blev gratfardig nar hon sag tvattresultatet och det hjalpte ju inte mycket att den italienska mamman som ocksa bor har stod och ropade och gestikulerade pa italienskt vis. Efter denna tvattincident ager vi bara ett par langbyxor var.Tanken pa hamnd ar ljuv…

Vi blickar tillbaka: Under var vistelse i Jacó delade vi rum med 3 killar, 2 i var egen alder och en aldre man. Ingela hade redan fran borjan misstankar om att han sysslade med prositutionsframjande. Misstankarna besannades nar han sista kvallen tog med sig en knappt myndig prostituerad till vart hostel. Efter att ha haft forspel i poolen med en flaska vodka och dealen ”one shot – one kiss” tog han med sig tjejen in till vart rum och hade sex med henne medan vi andra befann oss i rummet. Vi funderade pa att gora en protestaktion med texter som ”vaga vagra prostitutionsframjande” och ”do din javel” men var radda att han skulle pissa pa vara grejer sa fort vi lamnade rummet och lat darfor bli. Det finns manga knappa manniskor.

Efter denna skrackupplevelse lamnade vi dagen efter hostelet for att aka till Quepos. I narheten ligger en liten by vid namn Manuel Antonio dar en nationalpark finns belagen. Vi bestamde oss for att ta en tur i denna och allt gick fint tills vi efter nagra timmars promenerande slog lager pa en strand i parken. Eftersom manniskor tidigare har matat aporna i parken ar de inte langre folkskygga och soker sig darfor till stranden for mat. Tidigare under dagen hade vi lart oss att aporna var radda for pinnar och hade darfor bevapnat oss med en for att skramma bort de. Alltsa inte for att bruka vald mot de. Var strandupplevelse slutade i kaos da en apa sakta narmade sig oss och var packning. Ingela tog upp en vattenflaska och forsokte mota bort apan som kommit for att leta mat. Detta slutade inte val da apan helt frackt, trots Ingelas halvhjartade motningsforsok, snodde med sig en plastpase med Ingelas underklader. Apan tog sig snabbt bort ifran brottsplatsen med en springande tysk efter sig. Fler manniskor anslot sig till raddningssallskapet och lyckades med gemensamma krafter radda underkladerna. Apan var INTE glad och skrek ut sin fortvivlan.

Tortugero blev resans nasta stopp. Pa vagen dit blev vi for forsta gangen tvungna att under en resdag anvanda vara ponchos. Anledningen till detta var att det regnade sa mycket att det sag ut som att himlen hallde hinkar over oss nar vi gick. Nar vi kom fram till Tortugero var vi och var packning sa blota att vi aldrig trodde att nagot skulle torka.
Anledningen till varfor vi trots regnet tog oss till on var skoldpaddssasongen dar stora havskoldpaddor tar sig upp pa stranderna for att lagga agg. Kommande kvall gick vi ut for att se hur skoldpaddorna kralar sig upp pa stranden, graver en jattestor grop, lagger 100 agg stora som pingisbollar och tacker over allt for att sedan utmattade slapa sig tillbaka till vattnet. Det var en haftig naturupplevelse som vi sent kommer att glomma.

Vi lamnde Tortugero och skoldpaddorna till sitt. Efter en battur och fyra olika lokalbussar stod vi snart pa Cahuitas busstation dar vi hittade en tysk som vi adopterade under nagra dagar. Det visade sig dock att han var en skummis som hatade manniskor. Han uppgav olika namn och lystrade inte till nagot av de. Trots detta hade vi det gott i den lilla och lugna byn dar man kunde vara sig sjalv for en stund, vilket Ingela visade storartade prov pa pa stranden da hon glad i hagen dansade runt sig sjalv som en katt som jagar sin egen svans. Hon kravlade ocksa runt som en krabba. Jag har efter det borjat undra om hon i sitt forra liv faktiskt var en krabba eller ett psykfall. Jag vet inte. Ingen vet.

Imorgon lamnar vi hur som helst Cahuita for Panama, springnota eller inte. Han kan i alla fall se sig i stjarnorna efter betalning for tvatten.

Vi hoppas att ni dar hemma har det gott. Det har vi!

/Anna & Ingy

14 Sep

Hej! Nu har vi tagit oss till fastlandet och har kommit till Jaco som ligger pa Costa Ricas vastkust. Har ar saker mer civiliserat an pa Kuba vilket vi ar tacksamma for. Igar fann vi en enorm mataffar dar vi sprang runt som glada barn och pekade pa all frukt och yoghurt och andra matprodukter vi hittade. Tyvarr kunde inte mataffaren stilla Annas brinnande langtan efter filmjolk. Tidigare i livet har jag beskrivit Norge som matens u-land men nu inser jag att det ar Kuba. Vi har levt pa bananer och ris de senaste tva veckorna, vitt brod och pizza.

Den sista tiden pa Kuba har bland annat bestatt av mycket strandhang, jag borjar nog snart na min maximala brunfarg medan Anna ligger orovackande mycket i skuggan. Ur cancersynpunkt ar nog mitt beteende det mest orovackande…

Jag har forstatt fran meddelanden hemifran att folk ar oroliga om Anna fortfarande ar i livet. Jag kan beratta att hon lever och frodas men att hennes liv ibland hanger pa en skor trad under vara yatzypartier. Detta beror pa att Anna vinner hela tiden och har sa javla mycket tur att det knappt ar sant. Jag forlorar och forlorar samtidigt som jag forklarar for Anna att jag brinner for det har permanent, det ar min tur nu vinden har vant. Anna, som ar en mycket god manniska, sitter dessutom och hejar pa mig nar allt gar at helvete, detta ser jag tyvarr som ett direkt han och mummlar nagot i stil med din javla javel. Lugnar ner mig efter ett tag och sen ar allt som vanligt.

Anna fick ett autistiskt intresse for domino pa Kuba och funderade lange pa om hon skulle kopa ett eller inte. I vantan pa en salsalektion fick Anna syn pa fyra gamla gubbar som spelade domino pa gatan, intresserat gick hon dit och stallade tusen fragor om hur man spelar domino. Ena gubben klacker att hon kan fa kopa ett av hans dominospel for 25 Cuc, 15 cuc billigare an ett pa gatan. Vi gick dit efter salsalektionen och gubben, som hette Orlando, bjod in oss i hans vardagsrum dar vi spelade Domino och han larde oss reglerna.  Dessa forklarades pa spanska och vi var ganska sa stolta over att ha forstatt allt efter lite om och men. Nu spelar vi domino som nyborjarproffs. Orlando var nog valdigt nojd over att ha spridit hans dominokunskaper vidare till nasta generation.

Tillbaka i Havanna fortsatte vi med de extrema promenaderna i den extrema hettan. Gick pa Conjunto Folklorico dar vi fick se en massa dans och musik, sen dansade vi salsa med nagra snubbar. Det gick helt okej efter vara tva lektioner. Mannen pa Kuba visade lite for stort intresse vilket kunde bli trottsamt, pa vag till strandbussen en tidig morgon fick vi erbjudandet 5 pesos por toda noche. Vi tyckte att det var att salja sig lite val billigt.

Planerna vidare ar att besoka tre nationalparker har i Costa rica, bland annat tortugero dar det ar skoldpaddesasong nu och man gar ut pa natterna for att se skoldpaddorna lagga agg pa stranden.

Hur som helst har vi det javligt gott och ar dessutom mycket glada over att kanna oss lite mer i kontakt med omvarlden nu! Manga kramar Anna och Ingy

It´s all about love man

4 Sep

Okej, eftersom det ar supersvart att hitta internet pa Kuba och det ar 120 grader har sa blir det bara ett snabbt livstecken.

Vi har nu kommit till Trinidad som ligger pa kubas sodra sida. Vi uppskattar det till 50 grader varmt och 100% luftfuktighet. Vi dricker och dricker men jag har nog inte varit kissnodig pa en vecka. I Havanna spenderade vi dagarna med milslanga promenader i hettan, nagot som vi sag som ett boot camp som Dan skulle saga. Mat ar svart att hitta, iaf om man vill ha kombinationen billig och bra, sa vi blir javligt fitta har.

Det sprakliga laget ar anda under kontroll. Vi har det battre an manga andra stackars turister som inte pratar nagon spanska alls. Men efter en vild kackerlacksjakt igar morse da  Anna desperat forsokte locka in den gigantiska kackerlackan i en plastpase med lockorden: Kom lilla kompis, hoppa in i pasen lilla kompis. Sa hadde vi ner en blomkruka. Nar jag skulle forklara det har for damen i huset rakade jag forvaxla ordet kackerlacka och sa pa spanska att det var en sked pa golvet och att vi fick panik och slog ner blomkrukan. Annars gar det fint.

Anna imponerade under en trumlektion idag och kan nu spela kongas som en riktig kuban.

Vi har det gott! Pussar och kramar Ingy och Anna