Arkiv | november, 2010

¿Por que no?

24 Nov

Hej!

Sista dagarna i Colombia hangde vi med var kompis Nayib, aven kallad Fixar-Frasse. Han ordnade allt bara vid minsta antydan om att man ville gora nagot. Ena kvallen hade han sightseeing med oss i hans bil, allt var lugnt tills han forklarade att man inte kunde stanna vid rott ljus for da kunde man bli ranad/bilkapad/bli av med sina backspeglar. Vi larde han om begreppet fika och han oss om Colombia.

Nar vi kom till Cusco bestamde vi oss for att skita i att aka till Nazca. Vi hade rest sa snabbt den sista tiden i Colombia och kande att vi ville stanna for att vila upp oss innan Inkaleden. I Cusco agnade vi oss at att volontararbeta genom att bygga ett kok till barn och att lara barnen engelska. Ingela daremot har aldrig kommit narmre barnmisshandel da alla barnen, enligt henne, verkade ha ADHD. Anna gick pa yoga och Ingela gick en visning och gjorde tre photoshoots for en irlandsk designer, borjan och slutet pa en kort men intensiv modellkarriar. Vi hann aven med att festa en del och fira halloween, Ingela som pumpa och Anna som tiger. En kille gick utkladd till en naken djavul och tyckte att det var en bra ide eftersom han, nar han blev kissnodig, bara kunde pinka ratt ut… Vi fick ocksa pa nagot satt rykte om att vara ett lesbiskt par pa hostelet i Cusco, flera oberoende personer fragade om vi var tillsammans. Detta har nu lett till att Ingela slutat referera till Anna som ”hennes kvinna”. Och Anna har slutat smeka Ingelas rygg offentligt.

Inkaleden gjorde vi tillsammans med familjen Bustad fran Skovde, ett tysk/australiensiskt par och Roland, en tysk man pa 57 ar som inte pratade ett ord engelska. Det spelade ingen roll heller att man sa att man inte pratade tyska, Rolle forsokte ofta starta upp konversationer pa hans modersmal. Forsta dagen var relativt latt, 12 km i ratt platt terrang. Andra dagen daremot klev vi upp 5.30 for att borja vandra ratt uppfor. Vi skulle fran 3000 meters hojd upp till 4200 meter, man blev slut ganska sa fort. Naturen var helt fantastisk! Precis nar vi kom till lagret borjade det osregna och man sag manniskor som inte hade hunnit fram i tid, helt dyblota. Det var ocksa da vi markte att var guide var ett totalt psycho som tyckte att skadegladje var den enda sanna gladjen. Han skrattade gott at att det rann en flod under vart talt och holl pa att skratta ihjal sig nar han skamtade om att Roland sitter och skakar i sitt talt.
Efter den tredje dagen fick vi duscha, vilket var valbehovligt. Vi larde Rolle spela poker och fick buffé till middag. 03.30 var vi tvungna att ga upp for att stalla sig oss i ko en timme till vandringens sista check point. Kom antligen fram till Machu picchu efter 45 km vandring, jobbigt men javligt kul!

Vi lamnade Cusco tillsammans med var kompis, tjecken Petr, som inte pratar ett ord spanska. Han var sa javla glad nar vi kom till Bolivia och insag att allt ar superbilligt, han sa att han skulle skaffa sig en kvinna och en alpaca och stanna kvar dar. Han fick darfor Ingela att fraga ett barn vad en alpaca kostar, 100 dollar far man punga ut for detta djur.
I Bolivia kom vi forst till Lake Titicaca dar man kan gora en endagstrekk till Isla del Sol. Vi gick i 15 km pa 4000 meters hojd, hade inte tid att ata innan vi skulle ta baten till fastlandet. Vi var sa galet hungriga, tappade humoret, men som tur var hade vi tjecken med oss som vi kunde avreagera oss pa. Hann ata innan vi tog bussen till La Paz.

I La Paz shoppade vi, skickade hem grejer och at god indisk mat. Vi motte aven upp Caroline och Johanna som vi tidigare hangt med i Cusco. Sa hejda till var tjeck, just nu befinner han sig troligen i Paraguay. Vi har lag tilltro till att han kommer darifran levande da hans obefintliga spanskakunskaper kanske inte gar sa bra ihop med landets fattigdom och kriminalitet. I onsdags hade vi checkat ut fran vart hostel men hade hittat roliga manniskor att hanga med och bestamde oss spontant under lunchen for att stanna kvar. Det var har vi borjade ta javligt korkade beslut och pa torsdagen forsokte vi muta oss in i San Pedro fangelset, som ar kant som det farligaste fangelset i Sydamerika. Dar ger de illegala turer for turister. Vi var en lite for stor grupp som gick dit sa vi kom inte in. Pa lordagen gick halva gruppen dit och kom in och sa att det var helt sjukt, men haftigt.
Pa fredagen gjorde vi death road, en 64 km lang cykling pa mountainbike som gar ratt nedfor. Pa sidan av death road finns stup som sluttar ner 600 meter. Enligt uppgfter ska 18 personer ha dott langs vagen sedan 1998, men ska nu vara sakrare eftersom mycket mindre trafik gar dar. For er som kanner till det sa tycker Ingela att det ar death road att cykla till skolan, och klassar darfor det har som den varsta upplevelsen hon nagonsin har varit med om. Anna har visat sig vara en adrenalinjunkie och tyckte det hela var asroligt! Vi ar nu glada att vi overlevt och har en t-shirt for att bevisa det.

I lordags sa vi hejda till var grupp som vi hangt med i La Paz och akte med Caroline och  Johanna till Uyuni, nattbuss 10 timmar. Akte ut i saltoken over en dag. Satte oss sedan pa ytterligare en nattbuss, 10 timmar till gransen. Under denna resa hade Ingela en boliviansk gubbe som satt bakom henne. Under natten tyckte han vid flertal tilflallen att det var dags for Ingela att vakna, detta fixade han genom att ta tag i hennes huvud och skaka det. Stryk skulle han ha. Granskorsningen till Argentina gick smartfritt och darifran tog vi ytterligare en buss till Salta i norra Argentina. Dar hade vi fyra timmar pa oss att stracka pa oss och ata mat innan vi skulle pa ytterligare en nattbuss, 18 timmar, till Mendoza. Sa nu ar vi iaf i Mendoza. Har ar det varmt, man kan ga i shorts och linne pa kvallarna och Argentinas framsta vindistrikt ligger har. Vi ska om nagon dag cykla runt bland vingardarna och dricka gratisvin! Da detta ar en av Ingelas for tillfallet storsta drommar ar hon en javligt glad brud.

Snoa inte bort dar hemma.

Vi har det gott!

Annonser